Jag kan inte se.

Inte höra heller.

Fastän jag har mina ögon och..
För det räcker nu.
Nu är det mycket sett.
Och en del hört.

Parallellerna skiftar likt zappande underhållningsprogram.
Ett program som underhåller.
Det finns ett program som underhåller dig.
Ett programerat program vars enda uppkomst är att underhålla. Att se till att någon blir underhållen.
Underhålla en tom rytm i livets vacuum av Ingenting.

Antigen ’är du där.
Eller inte alls.

Jag vill inte vara..” Inte Alls ”.

Därför är mina ögon trötta.
Därför har jag också tinitus.
Tinitus efter vrålande bombplan.
Trötta ögon som sett död.
Också en hes utbankad stämma lagd på mangel och tungan kavlades ut och stämbanden tvagades med rostig tvättbräda av aluminium.

Därför är jag tyst.
Och jag kan inte se.

För varför skall jag vara Här?
När andra kämpar Där!

Men dom ser.
Och dom hör.

Mödrars vrål när deras barn dör..
Men jag kan inte höra.
Fastän jag vill..men inget kan göra.

Endast se med stängda ögon..?