Jag minns..

.. när jag träffade Adelenee.
Men jag minns inte allt.

Jag minns bara hur anspråkslös hon var,hennes något undvikande blick.Kanske också hennes genans, och bortviftande med handen.

Ja, det var inte så att hon viftade bort mig, det var som att hon viftade bort sig själv. Jag minns att då hon skrattade, så gjorde hon något med händerna, hon liksom viftade.

Ja, hon viftade.
Bort skrattet.

Det var som om, det satt någon bredvid och tystade hennes mun. Kanske någon som lade handen över hennes läppar..då hon var på väg att rycka.

Rycka på mungipan.

Då hon viftade med handen – fick hon ett allvarligt uttryck. Jag såg det. Först skrattet i oanad spontanitet.
Sedan blixtrade det till i hennes ögon av lugn och uppsluppenhet. Sedan.
Sedan viftade hon bort skrattet.

Slog då ned blicken någon sekund på bordet, som om blicken flydde. Eller inte visste vart den skulle ta vägen.

Bort!
Bort från mig,
Bort från någon bredvid henne.

Denne någon som tystade hennes mun.

Och jag tittade också bort.
Sedan sade hon;” allvar..”

Sedan blev vi allvarliga.
Jag och Adelenee.

Men det varade inte länge.
För sedan skrattade hon igen.

Plötsligt.
Oförhappandets.

Det var när jag härmade en talande papegoja.
Med oerhört ekivogt språk..som gav uttryck till kafeéts oumbärliga akustik, vars ord klättrade på en bråkdels sekund genom väggarna.

Då skrattade hon.

Sedan handen.

Sedan blicken.

Och sedan sade jag;
” allvar..”

Hon tittade på mig,
Log sedan.
Och jag satt still.
Men log inte tillbaka.
Då blev hon osäker.
Men inte jag.

Men den talande papegojan blev osäker.
Och när den talande papegojan blir osäker,
Så blir denne ännu mera ekivog.
Det var som ett tvång, Ett tvång som var tvungen att ge sitt uttryck för något annat..genom den AllvarligtSkrattandeAdelenee..

Sedan gick vi.

Och sedan glömde jag henne.
Och hon glömde mig.

Men jag minns.
Minns än idag.

Men inte papegojan.

Inte papegojan.
/