Älskade vän

Du

Just du!

Du.. som sitter där bakom.
Gömd av träd och grönlila spretiga jordhuggna stammar av björk. Bark.

Du..
.. som sitter där.

Och väntar.
Väntar på dig själv.
På dig själv..

Älskade vän.
Du.
Varför gråter du..?

Göm dig inte i ljuset. Och sträck inte fram ditt leénde i mörkret.
Du min vän.

”Aldrig Jag!”
-Näe.. aldrig du min vän..

Men sök dig rätt, men gärna försiktigt.
Och ibland..
Orätt.

Då jag letade efter dig s¨å var det inte så svårt.
Svårt att se dig.
Försvinna.
Ifrån dig själv..

Men in gick jag, bröt snabbt solen för skuggornas intrång, men blott för att svepa bort törnen som dolde dig. Och du tittade förskrämt.

Sedan stod jag där.

För du kunde välja.
Välja att vända dig ifrån.

Sedan blundade du.
Och sträckte halsen mot solvärmen.

Jag släppte busken.
Och rosengrenarna satt kvar.
Kvar efter.

Och jag bröt solen återigen.
Jag passerade.
Ut.

Och jag ber dig min vän.
Du.
Som sitter där bakom.

Sedan blundade du igen.

Men denna gången log du..